Ja, det är jag nu. När vi är hos pappa är det golvet som gäller när puzzlena är mer än 500 bitar. Ont i händerna, ont i fotknölarna, ont i knäna... ingen höjadare alltså. Men, men. Man får lida lite ibland. En annan dålig sak med att det ligger på golvet är dels att det är ivägen, men främst att det blir skitigt fortare. Hår och annat verkar dra sig till puzzelmattan och kartongen med bitarna i. Skumt.

Vi jobbar på med det okända slottpuzzlet. Som jag sa igår så ska här inte ges upp något än. Vi måste kämpa vidare!

Imorgon ska jag besöka Tilda's AB i Vellinge och spana in lite puzzel. Vi får se vad som händer med det.

(Mög - Skånska för... något dåligt, typ)

Det visade sig att det där okända puzzlet var av riktigt låg kvalitet, läger än vi trott. Förutom faktumet att kartongen inte håller ihop så har vi nu insett följande:

1. Alla bitar passar med alla bitar. I princip. Detta gör det snaslöst svårt att avgöra vad bitarna ska sitta.

2. Alla bitar har samma form. Plupp-hål-plupp-hål. Det finns inte en enda annan bit.

3. Bitarna är jättetunna och har svårt att hålla ihop.

Detta är dåligt! Dåligt, dåligt, mög! Jag och Angelica håller på att få spader, och vi har inte gjort mycket mer än ramen. Jag hatar att säga det, men det kan faktiskt bli så att vi ger upp. (Hemska tanke) Men inte än. Vi kämpar ett tag till!