Då hade man blivit av med Adams skapelse, som nu ligger omsorgsfullt tillbakastoppad i sin låda. Varje gång man är klar med ett puzzel och tar undan det får man en speciell känsla. Jag vet inte av vad, men det är lite glatt med sorgligt på samma gång. Kanske är det den där påminnelsen man får av att tiden går. Oj, vad jag blev djup nu. Det var inte riktigt meningen...

Eftersom puzzlet nu är borta har jag en massa plats på golvet igen, märkliga känsla. Jag passade på att städa av puzzelmattan också, innan jag la undan den. Bra jobbat. Nu kanske jag slipper en massa smuts på nästa puzzel jag lägger på den. Den borde nog egentligen dammsugas, men jag har inte en tillräckligt bra dammsugare för det. Därför blir det till att plocka skiten för hand. Kanske inte det roligaste, men det känns värt det nästa gång.

I helgen blir det gymnastiktävling, så (om jag imte har schemalagt in gamla inlägg) det blir inget nytt över lördag-söndag. Återkommer nästa vecka. Har det bäst!